Pick a star on the dark horizon and follow the light

Hej Miranda.
Det finns så många tankar som gjort mig trött och ledsen de senaste dagarna, men nu har jag fått någonting fint att tänka på i stället. Jag tänker på Regina Spektor. Och på de nyutskrivna biljetterna till hennes Cirkus-spelning i december. De där biljetterna som ligger här bredvid och lyssnar på The Call tillsammans med mig. Om du också vill känna den där konsertbiljettslyckligheten i magen Miranda, så kan du ju alltid köpa en biljett här och följa med. Jag tror att det blir en väldigt fin konsert. Väldigt väldigt väldigt fin. Ungefär så här känner jag inför den:

Och vem vill inte känna så varenda dag, i lite mer än tre månader? Förhoppningsvis stannar känslan kvar hos mig också efter den 7 december. 7 december. 7 december ser plötsligt ut att vara väldigt långt borta. Fast när vi umgås med Regina kommer tiden bli fin förstås.

/elin-alice


Prinsessjackan

Hej Miranda. Hur mår du? Jag har varit förkyld de senaste dagarna, så jag tänkte att du kunde tycka lite synd om mig en stund bara. Tack :) Fast, egentligen är det inte så värst synd om mig för jag har fått vara hemma från skolan både idag och igår. Tiden i soffan har bland annat ägnats åt en av mina favoritsysselsättningar - film! När jag vaknade idag såg jag Purple Rain och den har inspirerat resten av dagen: mitt Spotify svämmar nu över av Prince-låtar. Det är rätt fascinerande hur en person kunnat skriva en så pass stor andel av världshistoriens bästa låtar, tänk bara på Nothing compares 2 U, When you were mine, I would die for U och The beautiful ones. Fast när allt kommer omkring så är jag inte lika förtjust i hur Prince själv sjunger dem, så jag snabbspolade flera av de tråkigt långa sångnumren i filmen. Det gjorde dock ingenting, för man fick fortfarande se hur snygg han och hans brud var (men bara de, resten av åttiotalsmonstren var just monster) när de åkte motorcykel. Och så hans fantastiska scenkläder, som fick mig att tänka på den fabulösa jackan jag var nära att köpa på ebay häromkvällen:  

Är den inte det snyggaste vi sett i jack-väg, någonsin? Inte ens Prince skulle tacka nej till den. Så här i efterhand kan jag tänka att jag nog hade kunnat ge 150 pund för en sådan skapelse. Men det vågade jag tyvärr inte då. Plånboken tackar för det. Och jag tackar för mig. Vi ses senare.

  

/elin-alice.


Tid som flyger iväg som sommarfjärilar

Hej Miranda.

Idag började jag skolan igen. Åh, vad jag avundas dig som inte går i skolan! Jag hade inte direkt sett fram emot den tjugonde augusti, men för att försöka få mig att tro att hösten kan bli fin och händelserik hade jag dagen till ära klätt om min nyinköpta kalender. Inget märkvärdigt, bara en bit vitt papper, klistermärken från ett gammalt nummer av Gothic and Lolita Bible (inklusive en Dalí-klocka, visst är det fantastiskt?), Snorkfröken och kusinen, en färgglad fjäril och en Helena Blomqvist-bild. Så här blev det:





Och så här ser min vecka ut inuti:



Ajöken ajö!

/elin-alice.


Fyra sekunder eller en hel dag i Göteborg

Hej Miranda.


Vi pratade ju ingenting igår, så jag tänkte att jag kunde berätta vad jag pysslade med nu i stället. Jag var nämligen i Göteborg hela dagen. Verkligen hela dagen: jag åkte redan halv tio, vilket kändes obarmhärtigt tidigt så här i slutet av sommarlovet. Men när jag väl vaknat såg dagen ut ungefär så här:

Amaia Montero - Cuatro Segundos

Dagens soundtrack som fick följa med på hög volym på spårvagnarna så att medresenärerna blängde lite. Men innerst inne tror jag att de blev glada, för det är en förfärligt söt refräng. Inte sant?


När jag kom fram blev jag bjuden på fika på Andrum (en fin vegetarisk restaurang som ligger alldeles utanför Nordstan. Gå dit och ät nåt gott om du någon gång har vägarna förbi vid lunchtid, Miranda).


Efter lite shopping och fika och andra trevligheter i Haga bar det av till Saltholmen.


 
Havet! Jag är barnsligt förtjust i att springa runt och leka i vinden på klipporna, så det gjorde jag en lång stund. Men mitt sällskap var mer intresserad av att sola och fota och prata i telefonen när jag gjorde det, så jag önskar att du hade varit där och lekt med mig. För visst älskar du också klippor?



Det blåste en orkan av härliga havsvindar men efter lite sökande hittade vi en solig klippa i lä, där vi kunde äta vår medhavda picknick.



Jag smygfotade fåglar.



Och människor.


Sen tog kamerans batteri slut, så den missade resten av kvällen, som bl.a. innehöll ett biobesök. Jag rekommenderar dig verkligen att se Los Abrazos Rotos, Miranda. Kanske inte Almodóvars bästaste bästa, men det blir ändå helt underbart. Någon gång ska jag berätta vilken hans bästa film är, tillsammans med en massa andra filmtips. Men det sparar vi lite.



/elin-alice


Nattsvart och midnattsblått

Hej Miranda.


I natt har jag sytt en väska. Den har formen för en skolväska och färgen för att matcha bl.a. min blåblommiga H&M-kjol. Så här:

(Den är alltså mycket mera blå i verkligheten, men det var förfärligt svårt att få kameran att förstå det när bara en enda ynklig lampa ville hjälpa till att visa upp den.)

Nu ska jag försöka sova en liten stund. God natt!


Hej.

Hej Miranda! Och hej alla andra, som också vill vara med. Ni är hjärtligt välkomna. Jag heter elin-alice. Fast jag ska presentera mig lite bättre senare, just nu har jag nämligen inte tid för jag ska kila ned för trappan och ut i trädgården för att plocka hallon till en tårta. Hej så länge!


Prolog

Det här är mitt första blogginlägg någonsin. La la la la la... Det är en rätt härlig känsla faktiskt. Jag har gått runt och funderat på det här med blogg ett bra tag, men hittills inte vågat göra det jag gör just precis nu. En massa saker har fått mig att vänta och vänta och vänta, och till sist insåg jag helt enkelt att jag väntat färdigt och att det snart var dags att börja. Den senaste veckan har jag bara gått och längtat efter att det ska komma en dag med tillräckligt mycket mod, energi, fantasi, rosa skimmer och magi för att starta en blogg. Jag tror att idag är en sådan dag.


Men den anonyma bloggvärlden skrämmer mig fortfarande, så för att jag inte ska bli helt ensam i rymden bestämmer jag härmed att denna blogg ska heta Miranda och att hon ska vara min nya vän. En sådan där vän som alltid tycker om mina idéer och alltid (förutsatt att jag är i närheten av en internetuppkoppling) har tid med mig. En sådan vän som jag är i ganska stort behov av just nu.


Så, nu börjar jag.


RSS 2.0