Elin striped top

Hej Miranda.
Ibland när man går in i en butik kan det hända att man får syn på ett plagg som liksom sänder ut små, små signaler med ett meddelande om att man borde köpa det. Det viskar att man hör ihop och man inte borde ignorera det. Visst känns det så ibland för dig med? Nu ska du får höra vad som hände mig i en MQ-butik (jag som aldrig någonsin handlar på MQ, utan bara hänger med Mathilda när hon vill kolla där!) för några veckor sedan: ett plagg inte bara viskade utan SKREK till mig och som genom magnetism drogs jag mot en hängare i hörnet. Där hängde en blåvitrandig t-shirt. En alldeles vanlig t-shirt, fast med en liten ficka, olikfärgade knappar och en söt rosett. Men så fort jag såg den visste jag att jag måste ha den.

Och när jag drog fram den för att kolla prislappen så var det inte alla hundralappar som förundrade mig mest, utan plaggets namn:

ELIN striped top. Det var ett tecken och det fanns ingen återvändo. Idag har jag på mig t-shirten tillsammans med en av mina nya kjolar, och ser alltså ut så här:


/elin-alice.


2 kjolar, 1 klänning och 1 par kinaskor

Hej Miranda.
Hela lördagseftermiddagen lekte jag i Göteborg med en vän. Vi åt nudlar i solskenet, funderade på att köpa blommor, drack hallonsmoothie och shoppade. Shoppade, shoppade och shoppade ännu mer. Förutom bland Beyond Retros överpriser hade vi konstant shoppingtur och var på himla gott humör. Myrorna hade t.ex. föreberett ett fantastiskt fynd för oss: ett helt gäng alldeles oanvända frk-kjolar i olika färger och storlekar. Vi provade likadana manchesterkjolar så att vi skulle kunna se söta ut tillsammans i skolan, men bestämde oss till slut för att ta varsin färg. Jag fick den rosa plus en röd kort kjol i vanligt tyg. Till en total kostnad av nittio kronor bara!

Även om jag inte är superduperförtjust i Beyond Retro så kunde jag inte motstå en gul klänning som jag provade där. Jag gillar egentligen inte alls gult, men klänningen var så tjusig och i så väldigt fint skick att jag bara inte kunde låta den hänga kvar...

Eftersom det var en vacker vårdag kändes det som helt rätt tid att inhandla ett par nya svarta kinaskor på Indigo också. Men det var allt som fick följa med på tåget hem, för till slut blev våra fötter och plånböcker trots allt lite trötta.

/elin-alice.


Konstnär, kommunist och kvinnorkarl

Hej Miranda.
När jag satt och pysslade med en skoluppgift häromdagen hamnade jag av någon anledning på Nationalencyklopedins startsida, och där hittade jag ett test som heter "Vilken historisk person är du?". Jag älskar test så jag besvarade frågorna, och om du vill veta resultatet så kan du kika på följande datorskärmsbilder:

Jag blev Pablo Picasso! Det tyckte jag nog var lite smickrande, men eftersom det ibland är svårt att svara på test där man bara får välja ett svarsalternativ bestämde jag mig att prova igen. Den här gången skulle jag på de lite osäkra frågorna välja det alternativ som med mycket liten majoritet blivit bortröstat den tidigare omgången.

Nu blev jag plötsligt Karl Marx i stället. Visst att det är skönt med skägg, men jag vill ju inte vara en dyster gammal gubbe! Så jag provade ytterligare en variant av svar som stämmer in på mig. Nationalencyklopedin vill uppenbarligen ge mig en karriär som kommunist, så den här gången blev jag ingen mindre än:

Ulrike Meinhof. Att liknas vid en brud som sprungit runt och sprängt sönder folk lite här och var känns dock inte särskilt positivt, så jag håller mig nog till min ursprungliga picassopersona trots allt. Men nu är jag nyfiken: Vem är du?

/elin-alice.


Klockor och kaniner

Hej Miranda.
Det enda tråkiga med min storasyster i London var att hon inte alls var på humör att springa runt på antikmarknader och i vintageaffärer, men jag förlät henne eftersom jag fick så söta små presenter i stället. Hon var nämligen skyldig mig lite pengar och bjöd därför på luncher och souvenirer. Och vad kunde då passa lillasyster Alice bättre än kompisen herr Kanin och hans klocka i smyckesform?

Det kanske ser lite trassligt ut där de ligger i filosofiboken - det var på tok för svårt att fota smycken upphängda i ens egna öron! - men det är hur som helst ett par örhängen och så ett silvrigt halsband med tre små hängen. Fina va?

/elin-alice.


Amélie

Hej Miranda.
Idag är det den tjugonde april och alltså Amalias och Amelies namnsdag. Då får man faktiskt tillåtelse att ta en paus från allt skolarbete och se på en favoritfilm.

Fast om man efter en stund kommer på att man måste vara jätteambitiös just i kväll, då kan man stänga av filmen och fortsätta skriva samtidigt som man lyssnar på Yann Tiersens underbara soundtrack i stället. Det gör också världen lite finare.

/elin-alice.

Sånt som man ser i Londons vårsoliga parker

Hej Miranda.
Du vet ju hur min London-resa slutade, så nu ska jag berätta hur den började och vad min kamera fick se i den våriga storstaden. Onsdagen började klockan fem med frukost och panikpackning av ryggsäcken för att fortsätta i färd mot flygplatsen, så att jag vid lunchtid hamnade vid en busshållplats på Baker Street där jag fick en stor systerkram (hon hade tagit tåget från Paris tidigare på förmiddagen). Det fanns förstås jobbiga saker i staden - otrevlig hostelpersonal, tankar på vulkanen och trötthet till exempel - men åh, vad vackert där var! Det var vårsolskänsla överallt!

Gathörnen med blommor skrek efter fotografering, men eftersom försäljaren stirrade så förfärligt vågade jag bara smygfota lite grand.

Parkerna däremot... Åh, parkerna! Vi hängde i Kensington Park, Hyde Park och Regent’s Park - och jag ville aldrig promenera ifrån någon av dem. För gräsmattorna var så galet gröna och blomdofterna slog emot en när man steg in genom de tjusiga grindarna och picknickarna var fyllda med fruktsallader och mangojuice. Och så fanns det söta små djur som kom nära nära nära, men sedan sprang snabbt iväg - oftast innan kameran hann reagera. 

Några av Londons oräkneliga duvor fastnade dock på bild...


Fast det kanske mest fantastiska var alla träd. Alla blommande träd som förutom i parkerna också stod i gathörnen och fällde fina blommor på trottoaren.

Men vi var förstås inomhus ibland också - på nätterna när parkerna stängts. På hostel nr två (vi bytte från det första bara för att jäklas med den hemska receptionisten) fanns australiensiskor och holländska pojkar, och på fantastiska Royal Albert Hall kunde man umgås med Björn&Benny. Eller tja, vi satt längst upp i den runda konsertbyggnaden, medan herrarna fick en applåd och en strålkastare på sig där de satt nämrast scenen och väntade på att den engelsköversatta konsertversionen av deras Kristina från Duvemåla skulle börja.


Konserten var faktiskt själva anledningen till att åka till London - min syster är smått besatt av musiken och jag sade såklart inte nej till en förevändning för en resa. Men åh, vad jag föll för sångerna och stämningen och framförallt sångarna. Helen Sjöholm och ett gäng utländska karlar och en kör som var obeskrivligt duktiga.

Så där såg alltså mina dagar ut, som var himla fina men avslutades lite dramatiskt med en tågresa till Paris och flera ton trötthet i ryggsäcken. Åh, jag vill tillbaka dit igen och uppleva allt som jag missade på grund av flygplansproblemsnervositeten...

/elin-alice.


Vulkanen förde mig till Paris

Hej Miranda.
Förlåt att jag inte skrivit till dig på några dagar nu, men det är för att jag har varit i London. Och eftersom jag på grund av den där vulkanen inte kunda flyga hem köpte jag en dyr Eurostar-biljett och tog tåget tillsammans med min syster - så nu sitter jag plötsligt på hennes rum i Paris! Jag kommer tyvärr behöva sitta vid datorn och jobba med projektarbetet nästan hela tiden här, men eftersom jag inte gillar projektarbete kommer jag kräva en miljon små pauser. Och några av dem kommer gå till att lägga in London-bilder och små historier i bloggen. Hej så länge!

/elin-alice.


Uppdatering, 2010-04-18 kl 17:30

Hej Miranda.
Att ha en syster som bor i Paris och jobbar på hostel är faktiskt fantastiskt praktiskt. Efter ganska många paniktankar gällande det okontaktbara RyanAir så kom hon att tänka på den stora svenska skolgruppen som bott på hennes hostel i en vecka. Tänk om de fortfarande är kvar och ska åka buss hem!?! Jag packade ner smink och mobilladdare och matsäck och andra viktigheter i handväskan och tog en chansande tunnelbanetur till hostelet. Det var vemodigt att efter så kort tid lämna ett kvällssoligt Paris men nu, en tjugo timmar lång bussresa och två timmar tågväntan i jönköping och så de sista milen senare, är jag till slut hemma igen. Jag är helt slut och förfärligt sunkig (jag har inte tvättat håret sedan i torsdags och inte borstat tänderna på flera dygn) och har dessutom drabbats av den fula dialekt som Umeåungdomarna och deras lärare talat med mig i nästan ett dygn. Fast det är ju rätt synd om dem också, eftersom de fortfarande har väldigt många timmar kvar hem...

/elin-alice.


Vintage stories i min garderob

Hej Miranda.
Säga vad man vill om kläderna i KappAhls så kallade vintage-kollektion, men galgarna som fick följa med i påsen var fina! Jag uppskattar verkligen butiker som skickar med galgarna, för det är något som jag och min garderob lider brist på.

Jag fick alltså med mig någonting hem - det oemotståndligt prickiga pyjamas-setet! Och även om titeln "vintage stories" kanske inte passar så bra på KappAhls retro-kollektion, så kommer den vara alldeles perfekt till vissa av plaggen i min garderob...

Sådär, så fick du se hur mina klänningar bor också. Trångt och mörkt, men trevligt.

/elin-alice.


Idde Schultz klocka

Hej Miranda.
Jag har gått och köpt mig ett armbandsur! I faktiskt ganska år har jag velat ha ett svartvitt ur med ett svart, alldeles lagom brett läderband, efter inspiration från den Winnerbäck&Hovet-affisch jag köpte på min första Winnerbäck-konsert: Idde hade nämligen en klocka i en stil jag gillade, på just det fotot. Men så har det inte blivit av, förrän nu när jag gick förbi klockgubben på torget. Så här ser mina nya klocka ut:

Inte så himla märkvärdig, men precis så som jag ville ha den. Det är himla fint.

/elin-alice.


Om min dag i en stad där det finns en garnison

Hej Miranda.
Att bo i en stad full av militärer är hemskt, eftersom jag instinktivt inte tycker om militärer. Och det är alldeles extra hemskt en torsdag när precis allt man tagit sig för gått dåligt (körlektion och körkortsstress, för sent byte av dyr regnkappa i en fånig butik med bara tre dagars öppet köp, svensklektion och hot om dåliga betyg, alldeles för mycket skolk och skoltrött panik) och det dessutom duggregnar. För då när man promenerar hem i en grå och gråtig värld, då hör man kulspruteliknande ljud i luften bortifrån övningsfälten vid P-4. Kan du föreställa dig lite hur livet känns då?

Inte så hemskt som för denna lilla fågel som jag såg igår, men någonting i närheten. En stor skillnad är förstås att militärerna tystnar och jag blir glad igen efter en stund, medan fågeln antagligen ligger kvar på trottoaren lika död som igår.

/elin-alice.


En pappa, en fotoateljé och ett Göteborg i 60-talsljus

Hej Miranda.
I källaren hittade jag en låda med en massa bilder som aldrig blivit insatta i album. Mest tråkiga 90-talsfärgade foton från semestrar och släktträffar och ett och annat bevis på mammas och pappas 80-talsliv, men så fanns det också en blåvit plastpåse som innehöll ramar och fotografier som pappa sparat! Med till exempel farmor och farfars bröllopskort, vykort på gården där min farmor växte upp daterat 1936, ett gammalt inramat fotografi på farmors farföräldrar, familjefoton där mina fastrar ser ut som kopior av mina nutida kusiner, suddiga färgfoton från när färg var något nytt i vanliga kameror, 70-talsmänniskor på scoutläger, och så den här bilden på pappa:

Från när han pryade i en fotoateljé, berättar pappa lite så där i förbifarten. Men åh, kan du tänka dig: en fotoateljé, i Göteborg, sent 60-tal - och att få göra sin prao där! Kan det bli mycket bättre? Tusen gånger tjusigare än Skövde stadsbibliotek 2007, tycker i alla fall jag. Var gjorde förresten du din prao Miranda?

/elin-alice.


Följ med och fota duvor vid Trafalgar Square

Hej Miranda.
Om du skulle få chansen att åka till London nästa vecka, vad skulle du göra där då? Snälla söta rara, kan du inte ge mig dina allra finaste tips och drömmar om London? Jag vill ju inte missa någonting riktigt fint när jag är där! Och om du hjälper mig med planer så lovar jag att ta dig med och låta dig uppleva dem, åtminstone virtuellt.

En bild jag tog när jag var i London i bara några timmar för några år sedan.

/elin-alice.


Alice och påskharen

Hej Miranda.
Påskaftonsutflykten till landet innehöll förstås ett och annat gömt påskägg. I snödrivor, stuprännor eller gamla kylskåp kunde familjen hitta sitt godis. Fast min bror och syster som sprang runt och gömde ägg och i sista minuten diktade ihop kluriga ledtrådar kom på det allra finaste gömstället för mitt ägg, tycker i alla fall jag. Min ledtråd lyder som följande:

Kan du gissa? Har man sett Tim Burtons Alice in Wonderland så springer man raka vägen in i köket för att lyfta på varenda tekannelock man hittar, innan man råkar få syn på hörnskåpet i rummet bredvid. För där uppe står ju en gammal kaffepanna...

Aha!

En mycket nöjd och stolt Alice, som hittade sitt ägg nästan först av alla.

Hittade du något påskägg eller annat trevligt på påskafton, Miranda?


/elin-alice


elin-alice och eftermiddagen i vårsolen

Hej Miranda.
På påskaftonsdagen bestämde sig hela stora familjen (med så många systrar, bröder, mostrar och föräldrar att vi inte ens fick plats i bilen utan var tvungna att placera en av oss på bussen) för att åka ut till den soliga stugan på landet för att sitta på verandan och lösa korsord, grilla korv och vegburgare, ta en tur till badstranden vid Vättern, blåsa bortglömda såpbubblor som vi hittade i städskåpet - och fotografera alltsammans med storasysters Nikon. Så här såg jag ut genom den:


/elin-alice


De allra finaste av 150 par skor i Paris

Hej Miranda.
Förutom vinterkläder som inte behövs i Paris längre, nya noter och makroner hade min syster ett par skor i resväskan. Ett par fantastiska röda skor - till mig!

När hon packat upp dem och jag åh:at och dansat och tackat, sade Åsa plötsligt:
"Carlos och José hälsar!"
Jag: "Eh, okej, tack. Jag minns inte alls vilka de var men tack…"
Åsa:  "Äh, det är inte så konstigt för du har aldrig träffat dem. De är två mexikaner och de vet inte vem du är heller, men det var dem jag fick skorna av. De gav mig 150 par skor faktiskt. Men de här är lite för små för mig, så jag tänkte att de kanske kunde passa dig. Du gillar ju skor med Dorothy-känsla och så..."
Jag:  "Ursäkta? 150... ETTHUNDRAFEMTIO par skor?! Varför i hela världen hade de så många skor och varför gav de bort dem - till dig?"
Åsa: "De jobbar också på hostel och där var det en dam som hade lämnat kvar alla de där skorna på rummet. Skumt, jag vet, men det kanske var något slags modejobb; du ser de är pyttelite slitna där på hälen dina skor till exempel. Hur som helst så var det mest spetsiga skor med jättehöga klackar, och det är ju inte riktigt min stil. Plus att nästan alla var i storlek 37. Så det var nog bara 10 par som passade och var fina, men det kändes lite fånigt så det slutade med att jag bara tog två. De här och så ett par högklackade med lite glitter på. Du kan få se dem någon annan gång."
Jag: "Aha, okej."

Det här är tydligen vardagsmat när man jobbar på hostel. Nästan halva min systers garderob består av sådana kläder som gäster på hennes jobb lämnat kvar och de anställda därför får ta hand om. Lite som en egen secondhandaffär, där allt är gratis! Avundsjuk, någon?

/elin-alice.


RSS 2.0